känns som att jag sakta men säkert går sönder inuti..

Har tagit ett av de svåraste beslut jag nånsin kommer behöva ta. William ska få somna in.
Anledningen är att han har en knäskada som aldrig kommer bli helt bra. Han kommer inte hålla för nån hårdare ridning/träning. Och har inte kunnat göra nåt med honom på över ett år. Så nu orkar jag inte längre. Det är dags att låta honom somna, för både hans och min skull. Han lider inte så värst av det egentligen när han bara går i hagen, förutom att han tycker det är tråkigt att aldrig få komma ut på annat än korta skritt-turer. Det finns dom som säger att jag ska låna ut eller ge bort honom som sällskapshäst. Men det finns inte på min världskarta. Han är 14 år. Han kan leva 10-15 år till. Det kan ju hända att första hemmet är bra, men sen kanske han blir en vandringspokal och nån rider honom utan att förstå hans skada. Nä det vore inte sjysst mot honom. Sen är han en häst som gillar att komma ut och springa och få göra nytta. Hans liv skulle vara ganska tråkigt om han aldrig fick göra sånt.
Så det är det bästa för oss båda.
Har bestämt detta sen nån månad tillbaka. Har ansökt hos kommun och länsstyrelsen för att få gräva ner kroppen. Och idag har jag bokat tid med killen som ska bulta honom. Och det ska ske på söndag kväll. En kompis ska vara med William sista stunden, jag vill inte själv vara med och se, vill slippa ha den bilden på näthinnan. Och det känns så fruktansvärt jobbigt. Att behöva skiljas från nån man älskar. Nån som man har älskat i 9 år. Benen känns alldeles lealösa när jag går ut till honom i hagen. Det gör ont i hela kroppen vid tanken på att vi bara har några dagar till tillsammans. Detta är verkligen baksidan med att ha djur..
Jag får trösta mig med att han faktiskt har haft ett bra liv hos mig. Min älskade prins!